Jag är jag
Att ha någon att dela sina tankar och åsikter med måste vara något av det finaste som finns. Att personen man pratar med verkligen lyssnar och delar med sig av sina åsikter och erfarenheter. Det känns så fint. Jag vet inte om det är det bästa och öppna upp sig för någon som man känt en sån kort tid men egentligen spelar det ingen större roll det är fortfarande jag och mina åsikter och jag ändrar inte dem för att jag pratar med en person jag känt en kortare tid än med en längre tid bakom. Då skulle det vara som jag skämdes för vem jag är. Jag är den jag är och även om jag säger konstiga saker som får folk i min omgivning att lyfta på ögonbrynen så är det lik förbannat fortfarande jag, det kommer från mig och det är så jag tycker. Jag har gjort många knasiga saker i mitt liv och kanske så borde jag ångra en hel del vilket jag också gör men vem hade jag vart om inte jag gjort och sagt allt det där. Allt var rykten bär med sig borde inte röra en i ryggen. Folk pratar och lägger på så det blir världens rövar historier men varför ska man bry sig om det? Sanningen vet jag och sen är det helt upp till dom vad de vill tro och snacka om. Fast jag måste säga att när man får höra saker folk har sagt om en så tar man inte det särskilt positivt men man måste tänka på att man inte kan gräma sig över sånt dessutom är sånt man gjort redan gjort så vad ska man göra åt saken? Bättre att leva för framtiden.
Jag och Patrick diskuterade just detta och mycket mer i telefonen och man blir verkligen så insatt i det och djup men genom att prata om sånt så känner jag att vi kommer så mycket närmare varandra i våran relation som egentligen är ganska ny och osäker även om vi snart har träffats i snart 4 månader. Allt går sakta framåt och jag bara älskar det. Jag är så rädd för att göra misstaget igen och kanske förstår jag nu att det inte är så enkelt att man blir kär och sen är det helt självklart att allt rullar på fram tills man blir gammal och grå. För vem kan säga att vi är rätt för varandra? Man får ingen garanti på förhållande och om vi nu skulle leva våra liv tillsammans så får det gärna ta en evighet innan det blir så pass seriöst. För innan jag tar steget in i något sånt med så stort ansvar så vill jag i alla fall känna känslan av att det verkligen är rätt för aldrig mer ska jag slänga mig rakt in i ett förhållande och planera framtid för att jag är tok kär, aldrig.
Ni kanske tycker att det jag skriver är helt galet men som jag försökte få er att förstå tidigare så är jag som jag är och det är väl bara och acceptera för jag kan inte vara någon annan. Även om detta är en blogg och jag har inte den blekaste aning om ens någon läser den så känns det så underbart att få skriva av sig men sen vore det kul med en kommentar lite då och då. Kanske ännu en person som man kan bolla tankar, åsikter och erfarenheter med? Vem vet.
Godnatt mina vänner (: