Den senaste tiden har sömn vart obetydligt. Kan inte sova, orkar inte och vill inte. Trött? Ja nästan jämt. Sliten? OM jag är. Den senaste månaden har jag vart ledig 1 dag i veckan vilket har känts jävligt illa eftersom det finns miljoner saker man vill göra och en massa människor som man saknar som man aldrig har tid att träffa. Dagarna bara rullar förbi och snart är sommaren slut. Innan sommarn hade man planer men nu verkar allt ha gått upp i rök? Huh, alltså jag är glad men en aning stressad men över vad vet jag inte. Allt måste funka precis som jag vill annars går allt åt helvete känns det som. Humöret ska vi inte snacka om. Alltid har jag haft ett ganska hett temprament men oftast har jag kunnat styra det men nu kan jag verkligen explodera för småsaker. Vad är felet? För tillfället så har det bara känts som det har vart för mkt. Hitta lägenhet, få ekonomin att gå ihop sig, jobba. Att jobba 5-6 timmar per dag 6 dagar i veckan är inte särskilt mycket men endå känner jag mig bränd. Huvudvärk, humörsvängningar och ryggvärk. Jag vet inte.. Nu känns det endå bra. Jag har ett eget hem, jag är inte rik men jag har pengar så jag klarar mig men endå är det ngt som gnager på mig. Det kan vara att nu när allt börja falla på plats så slappnar man av och släpper ut alla känslor man trängt bort innan för det har vart alldeles för mkt. Om jag bara kunde sätta fingret på vad det är? Med tiden kommer väl svaren antar jag.
Att ge sig in i ett nytt förhållande skrämmer helt seriöst skiten ur mig. Sen jag var 13 har jag gått igenom ganska många förhållande bla 3 långa sådana. Alltid har det vart ngt som inte har funkat och på ett eller annat sätt har det tagit slut. Ibland har det vart en lättnad och ibland har jag verkligen gått i tusen bitar. Det senaste var inte det lättaste och det fanns en hel hög med positiva saker men också massor av saker som förstörde allt till slut. Ännu en erfarenhet? Jo. Fast att det inte var meningen att det skulle vara han och jag var självklart långt innan det tog slut men på ngt sätt såg vi trygghet i varann och vågade inte ta steget att kliva ur. Hur som helst är min tanke, vem säger att det inte kommer bli samma sak denna gången? Ett brustet hjärta och tårar i floder. Och mitt största problem är att jag har så svårt att lita på NÅGON. Ibland vet jag inte ens om jag kan lita på mig själv. Sviken har jag blivit många gånger, precis som många andra. Främst av min familj och efter det pojkvänner och så kallade vänner. Jag tänker alltid på att man aldrig ska lita på någon och heller aldrig, aldrig ta något/någon för givet. Det är fel av mig och det vet jag så väl. Ett exempel, när jag träffade P så var jag väldigt försiktig i början och tog det nästan som en lek sen när jag började få känslor så försökte jag övertala mig själv att det var fel och försökte verkligen stöta bort känslorna men efter ett tag så går det inte. Jag gillar honom alldeles för mkt för att sumpa det men jag är fortfarande lika rädd för att lita på honom eller för att ge mig in i ngt jag kanske inte kan hantera sen. Han har inte gjort ngt för att jag inte ska lita på honom vilket jag är så rädd för att han ska tro. Skrämma bort honom vill jag verkligen inte.
Riktiga vänner? Det finns få kvar. Vissa träffar jag sällan. En del anstränger sig inte för att höra av sig heller och om jag ska vara ärlig är jag sjukt trött på en del för de bara tar och tar och ger inte tillbaka det minsta, då får man nästan be om det. De närmsta man känt i flera år slutar inte att förvåna mig. HALLÅ!? Var finns ni när jag behöver er? Är det för mycket begärt att du/ni kan ringa nån gång i veckan och fråga hur det är. Eller ska jag fortsätta var den enda som hör av sig. Jag vill inte att vi ska splittras som många andra runt omkring oss har gjort genom åren. Ser ni ingenting? Upp till er för jag ger snart upp och skiter i vilket. Tar ni åt er nu så borde ni nog tänka efter lite och dela ansvaret som vänner med mig.
Jag försöker hantera situationen så bra som möjligt och på vägen kommer jag säkert möta hinder men om jag verkligen vill något så ska det fungera. Envis som jag är så borde jag kunna ta mig igenom det mesta även om jag känner mig lite svag för tillfället. Dags att försöka lämna det gamla bakom sig och gå vidare. En ny dag imorgon och en hel framtid framför sig.
Har inte en aning om varför jag skrev detta men jag behövde verkligen få ur mig en del av alla blandade känslor som bubblar över. Skulle nog kunna sitta och skriva ännu mer men jag ska inte trötta ut er. Har ni läst såhär långt så får jag väl vara glad för det.
Alphaville – Forever Young Minnen för livet, det svär jag på. De bästa och de sämsta tiderna ever. Ska aldrig glöma de dagarna och er för jag skulle byta ut vad som helst för att få leva om den tiden en gång till. Saknar :’(
Missförstå mig inte nu, snälla.
Godnatt!
