Från dag till dag
Ena dagen så kan du ha ett verkligen underligt beteende och jag har jätte svårt att förstå mig på ditt sätt och dina argument. Som om du trodde att jag vore blind eller kanske dum i huvudet. Andra dagen ja då kan du få mig att känna mig som en prinsessa och då vill jag verkligen satsa. Ibland undrar jag om jag ska fortsätta hålla käften eller ta tag i det. Är det värt det? Jag är långt i från redo att ge detta allt men frågan är om jag någonsin kommer bli det om du fortsätter såhär.
JA jag är förvirrad men det känns någon stans som om bara jag vet var jag har mig själv så blir det bra hur det än slutar. Livet är fortfarande för kort för att grubbla men självklart undrar jag om jag slösar tid och energi på något som kommer gå åt skogen sen endå. Tiden får göra sitt och jag får se hur långt detta bär. Fortsätter det som det gör nu så antar jag att det är ohållbart i längden.
Jag ska öppna käften, jaaa jag ska. Den dagen jag vet att jag inte kommer få ett nervsammanbrott som leder till en förbannad skrikande Milla. Dags att fila på tempramentet och förlänga stubinen för detta retar mig enromt.
Kärlek, kärlek, vem har någonsin sagt att det ska vara lätt?